Emma - den korta versionen
Emma tystnade i januari 2013. Då var hon fyra år.
Som tystast pratade hon med sju personer.
Under sommaren började hon prata med mormor och morfar samt moster och under hösten samma år kom några fler in i bilden.
BUP vad inkopplat men gjorde inte mycket.
Förskolan försökte med hjälp av specialpedagog men inga pratresultat. Dock var Emma glad och kommunicerade via skrift och ljud.
Julen 2013, nästan ett år efter att Emma blivit tyst, kom det stora genombrottet. Helt plötsligt började hon prata med fler och fler. Emmas pappa googlade och hittade sliding in-metoden. Vi testade den på vårt eget lilla sätt med Emmas förskollärare och det funkade. Efter 4 timmars arbete pratade Emma med sin förskollärare.
Vi fortsatte så under våren 2014, och det funkade. Förskolan och specialpedagogen började i sin tur jobba med barnen, de yngsta först.
Emma skulle börja förskoleklass till hösten så hennes blivande lärare besökte förskolan utan att tala om vem hon var. Emma började prata med henne och lyckan var gjord. Nu var det bara att hoppas att det skulle hålla i sig till skolstart.
När Emma slutade förskolan pratade hon med alla barn utom ett.
När Emma började förskoleklass pratade hon med ett barn i klassen.
Vi var tillbaka på ruta ett. Eller åtminstone två. Hon pratade ju trots allt med fröken också.
Vi lät det vara så första året. Jobbade med att skapa trygghet. Och Emma fick många fina kompisar trots sin tystnad.
Under sommaren 2015 fick vi äntligen vårt första möte med logoped!
Hon kom med konkreta tips på vad vi kunde göra för att Emma skulle börja prata. Vi testade med en kompis under sommarlovet. Och det funkade. Så vi fortsatte, i skolan, med klasskamraterna. Och personalen.
När Emma slutade ettan pratade hon med alla barn i klassen samt fyra pedagoger.
Nu i september 2016 har Emmas klass haft vikarie, och Emma pratar med henne. Hon pratar även inför andra vuxna som kommer in i klassrummet.
Hon pratar med ytterligare några barn på skolan och talutrymmet verkar öka hela tiden.
Hon säger själv att det är lättast med nya personer, människor som inte vet om att hon är tyst. Det är svårast med de som vet att hon är tyst, för de kanske reagerar och kommenterar om hon plötsligt börjar prata med dem.
Emmas resa har varit fantastisk. Den har kantats av tillbakagångar men mest av framgångar. Hon är tryggare i sig själv, vågar ibland ta steget över tröskeln helt av sig själv. Hon tar sats och trotsar sin ångest. Hon är modig och har en enorm viljestyrka. För det handlar ändå lite om vilja, för när viljan överträffar rädslan, det är då det funkar.
Som tystast pratade hon med sju personer.
Under sommaren började hon prata med mormor och morfar samt moster och under hösten samma år kom några fler in i bilden.
BUP vad inkopplat men gjorde inte mycket.
Förskolan försökte med hjälp av specialpedagog men inga pratresultat. Dock var Emma glad och kommunicerade via skrift och ljud.
Julen 2013, nästan ett år efter att Emma blivit tyst, kom det stora genombrottet. Helt plötsligt började hon prata med fler och fler. Emmas pappa googlade och hittade sliding in-metoden. Vi testade den på vårt eget lilla sätt med Emmas förskollärare och det funkade. Efter 4 timmars arbete pratade Emma med sin förskollärare.
Vi fortsatte så under våren 2014, och det funkade. Förskolan och specialpedagogen började i sin tur jobba med barnen, de yngsta först.
Emma skulle börja förskoleklass till hösten så hennes blivande lärare besökte förskolan utan att tala om vem hon var. Emma började prata med henne och lyckan var gjord. Nu var det bara att hoppas att det skulle hålla i sig till skolstart.
När Emma slutade förskolan pratade hon med alla barn utom ett.
När Emma började förskoleklass pratade hon med ett barn i klassen.
Vi var tillbaka på ruta ett. Eller åtminstone två. Hon pratade ju trots allt med fröken också.
Vi lät det vara så första året. Jobbade med att skapa trygghet. Och Emma fick många fina kompisar trots sin tystnad.
Under sommaren 2015 fick vi äntligen vårt första möte med logoped!
Hon kom med konkreta tips på vad vi kunde göra för att Emma skulle börja prata. Vi testade med en kompis under sommarlovet. Och det funkade. Så vi fortsatte, i skolan, med klasskamraterna. Och personalen.
När Emma slutade ettan pratade hon med alla barn i klassen samt fyra pedagoger.
Nu i september 2016 har Emmas klass haft vikarie, och Emma pratar med henne. Hon pratar även inför andra vuxna som kommer in i klassrummet.
Hon pratar med ytterligare några barn på skolan och talutrymmet verkar öka hela tiden.
Hon säger själv att det är lättast med nya personer, människor som inte vet om att hon är tyst. Det är svårast med de som vet att hon är tyst, för de kanske reagerar och kommenterar om hon plötsligt börjar prata med dem.
Emmas resa har varit fantastisk. Den har kantats av tillbakagångar men mest av framgångar. Hon är tryggare i sig själv, vågar ibland ta steget över tröskeln helt av sig själv. Hon tar sats och trotsar sin ångest. Hon är modig och har en enorm viljestyrka. För det handlar ändå lite om vilja, för när viljan överträffar rädslan, det är då det funkar.
